Ibland undrar jag..

Jag undrar ibland vad mamma tänker om min sjukdom. Ibland får jag känslan av att hon inte tror jag är sjuk (låtsas jag då, eller?) eller kanske inte vill tro det. Visst, jag förstår att det är svårt att förstå en sjukdom som inte “syns”. Hade jag inte haft den själv hade jag nog inte heller förstått helt och hållet.

Men ibland känns det som att hon inte förstår. Eller ens försöker. Och det gör mig ledsen.

Mamma har en förmåga att få mig att känna mig som att jag borde klara mer än jag gör. Som om jag inte hade tillräckligt av den känslan själv..

Jag minns att i samma diskussion som vi diskuterade att jag blivit sjukskriven för kraftig depression och utbrändhet när jag bodde i Nederländerna så pratade hon om att jag borde söka till Högskolan till hösten. Samtidigt som jag blir irriterad så känner jag trycket. Behovet av att prestera, även om jag inte orkar. Så efter att jag flyttat till Sverige, trots att jag knappt kunde ta mig ur sängen på morgonen så sökte jag till Högskolan till hösten.

Vad hände? Jag klarade inte av trycket. Jag orkade inte läsa. Inget gick in i huvudet. Jag gick i väggen igen. Om jag gjort några framsteg under de tidigare nio månaderna så var jag tillbaks på ruta ett igen.

Det är alltid jobbigt att prata med folk som inte förstår. Som säger att det är bara att göra så och så. Det är inte så enkelt. Förr var det så enkelt. Men nu.. Nu är minsta sak som ett stort berg som behöver flyttas. Låter löjligt, jag vet. Men det är så det ofta känns. Att vara stel och ha ont är en sak. Men tröttheten, den är lamslående.

Anledningen till att jag tänkte på det här idag var en konversation med mamma i telefon.

Jag nämnde att jag håller på med en ansökan till Försäkringskassan om Särskilt Högriskskydd (det är om man arbetar men riskerar att vara sjuk mer än 10 ggr på ett år), och jag sade att det är ju bra för dels slipper jag en Karensdag om jag inte klarar av att gå till jobbet, och dels så slipper min Arbetsgivare att betala – så jag har större chans att få ett kontrakt efter att min Utvecklingsanställning är över.

Mammas svar var; “Fast bäst är ju om man inte är sjuk alls.”

Jag önskar att jag inte var sjuk alls. Det gör jag verkligen. Hon kanske inte förstår, men det gör ont när hon säger sådana saker. Det finns inget jag hellre skulle vilja än att orka allt jag orkade som förr. Att inte vara trött jämt. Att inte ha ont i kroppen hela tiden. Men hon förstår inte. Jag vet att jag borde acceptera att hon inte förstår och inte lyssna på vad hon säger, men det är svårt. Hon är ändå min mamma.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *