Den där morgonen…

Sitter och tänker på den där morgonen för drygt fyra år sedan när allting verkligen rasade ihop.

Jag hade under en lång tid börjat må sämre och sämre med svårare att sova och blev allt tröttare. Ibland tog jag mig inte ur sängen, men jag slog bort det med att “det är nog något virus”. Men gångerna jag inte kunde ta mig ur sängen ökades från någon gång i kvartalet till varje månad och jag pratade med min läkare.

Han trodde att jag nog var deprimerad och gav mig lite pepp-talk och lite tabletter. Jag tänkte att, ok, det här ska nog gå bra. Fortsatte jobba och allt var som vanligt.

Sedan kom den där morgonen. Jag vaknade strax före fem på morgonen och skakade i hela kroppen, kunde inte sluta. Kunde inte ens tänka tanken på att gå ur sängen och gå till jobbet och sitta framför skrivbordet hela dagen. Bara tanken på att dra benen utanför sängkanten och gå upp var mig övermäktig.

Jag blev sjukskriven samma dag och min läkare sade att jag nog var utbränd och led av kraftig depression. Minns att jag satt hemma efter samtalet med läkaren och bara storgrinade. Lägenheten hade aldrig känts så stor eller så tom som den gjorde just då.

Där satt jag i Nederländerna, utan att veta vad som skulle hända, med min familj i Sverige.

Tänkte ändå att det här ska nog gå bra. Jag är snart frisk och kry igen och kan börja jobba.

Även nu, flera år senare, har jag svårt att acceptera att jag inte längre orkar allt jag orkade förr. Men då, för drygt fyra år sedan, var jag helt säker på att jag minsann skulle vara frisk snart. Jag skulle vara tillbaks på jobbet inom några veckor och allt skulle vara bra. Utbrändhet? Depression? Småsaker, jag skulle snart vara som vanligt igen!

Fyra månader senare flyttade jag hem till Sverige…


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *