För vind och våg..

Mår inte särskilt bra för tillfället. Är tröttare än vanligt och har lagt till fler timmar på jobbet. Nu är jag uppe i hela 7 timmar per dag, och det tar kål på mig.

Är trött och stressad, orkar inte koncentrera mig. När jag kommer hem är jag helt slut. Vill gå ner i vikt men orkar inte laga middag när jag kommer hem, för allt jag vill göra är att sova. Känns så hemskt för jag vet att jag måste laga mat, brodern bor ju där också och behöver mat. Men jag orkar inte.

Känns lite jobbigt att jag inte har någon att prata med om hur det går. Det har varit väldigt upp och ner med supporten när man är sjuk.

Det tog tid innan det blev en utredning, men när den väl startade så pratade jag med folk på höger och vänster – ofta för att upprepa samma saker om och om igen. Så hade jag kurator och life coach och sedan kurator och en person på Arbetsförmedlingen när jag skulle börja den utvecklingsanställning jag nu är på.

Men så började utvecklingsanställningen 1 Augusti 2010. Först var det ok, hade fortfarande lite avslutande kontakt med kurator – och uppföljning med AMS handläggaren. Kurators kontakten avslutades sedan eftersom jag nu är i “en annan del av systemet” så jag hör inte till hennes bit längre.

Min AMS handläggare blev förflyttad och jag skulle bli kontaktad av en ny för fortsatt uppföljning. Jag har fortfarande inte hört något.

Så ny sitter jag här, mår inte bra, och har ingen kontakt med någon alls. Vart ska jag vända mig? Vem kan hjälpa mig att få ordning igen?

Önskar att man hade en person med sig hela resans gång istället för att bli skyfflad runt som kodynga. Nu har jag visst blivit tappad någonstans, eftersom jag inte har någon kontaktperson alls. Eller ska jag helt plötsligt vara helt självgående för att jag har en utvecklingsanställning? (Som förresten är slut om 3 månader och jag vet fortfarande inte var som händer efter det.)

Det är ju det som är det jobbiga också. Man är trött och orkar inte. Så hur och när ska jag orka ta tag i allt det här?

Tappar fotfästet

Känner att jag vacklar och jag vet inte hur jag ska kunna hitta fotfästet igen. Vet inte vad jag ska göra, vill inte känna så här.

Mår fysiskt dåligt vissa mornar innan jag ska till jobbet. Är trött och hängig och känner mig stressad hela tiden. När jag lägger mig på kvällen är det med en känsla av obehag.

Sover dåligt. Vaknar till och från och känns inte som om jag någonsin får tillräckligt med sömn.

Känns mest som att jag vill gräva ner mig under täcket och inte komma fram igen.

Vill orka. Vill vara glad. Vill klara av allt som jag behöver klara av. Men just nu vill jag mest av allt sova. Glömma. Men det går inte.

Syskonen på intåg

Imorgon fyller farmor 70 år så pappa och fem av mina syskon är på ingång från staden där de bor. Ser dem inte särskilt ofta, och även om det bara blir några timmar totalt (eftersom de inte bor hemma hos mig när de är här) så ska det bli kul att träffa dem.

Det är lite tråkigt när familj bor långt bort, för man har inte samma relation till dem som man har till de som är närmare.

Jag märker t ex en ganska stor skillnad på hur väl jag känner mina syskon som jag bott med under uppväxten, eller lillebror som bor i samma samhälle jämfört med de som växt upp i ett annat hem. Det är lite sorgligt, men det blir nog lätt så.

Det betyder ju självklart inte att man älskar dem mindre. Utan helt enkelt att man inte har så mycket att prata om. Sedan är kanske en 30 åring inte så kul att prata med för syskonen som är 14-17! Kan tänka mig att jag är en ganska tråkig prick i deras ögon!

Yngsta syskonet är 1,5 år och jag träffar honom kanske en gång i halvåret. Jäklar vad mycket man missar när de är så små! I julas när jag såg honom sist sade han ingenting och nu pratar han hela tiden (inte så att man nödvändigtvis förstår vad han säger – men pratar gör han!)

Har någon annan märkt någon skillnad mellan relationer till olika syskon och om man växt upp med dem eller inte?

Usch för stress

Känner mig så jäkla stressad det senaste, och det är jobbigt. Har mycket att göra på jobbet och det känns inte som om tiden räcker till. Det gör mig även tröttare och jag får mindre gjort hemma (som om jag får mycket gjort annars! Hah!).

Vaknar på morgonen med en känsla av panik. Har känt så här förr och då gick jag i väggen. Men då var det under en längre period förstås, så jag hoppas att det lugnar ner sig snart – för jag vill aldrig tillbaks dit.

“Nu missade du något”

Jag tycker det är lite intressant att det alltid är någon som säger något när man försöker vara lite “duktig” och skippa fikat.

På jobbet har vi fika varje fredag, (eftersom vi är lediga imorgon blev det idag istället), och det senaste försöker jag undvika det eftersom jag vill försöka gå ner lite i vikt.

Men du kan ge dig sjutton på att det efter fikat alltid kommer förbi någon som säger att “nu minsann missade du något riktigt gott!”

Jag tror inte att det är illa menat. Inte alls. Det är bara lite ironiskt att folk känner att de ska upplysa en om det, eftersom det knappast hjälper en att låta bli fikat!

Jag blir tokig

Alltså jag vet inte vad jag ska göra, jag tror jag blir knäpp. Nu har jag haft ont i vänster halsmandel i en vecka!

Det är så konstigt också, för det är verkligen bara i vänster det gör ont. Vad ska man göra då?

Annars ser jag fram till en fyra dagars helg som börjar om ca 5 timmar när jag är klar på jobbet! Om bara jag kunde sluta ha så ont!

Way to kill the buzz..

Var på så bra humör.. Så kommer jag hem och det ligger ett brev från Försäkringskassan i brevlådan. Självklart godkände de inte min överklagan utan tycker fortfarande att jag ska betala tillbaks 7000 kronor.

För jag har ju 7000 kronor bara liggande sådär. De har nog inte sett mitt sparkonto på hela 13 kronor.

Tror inte att de förstår hur svårt det är att komma ifatt när man levt på existensminimum i flera år. Deras brev, om jag läste det rätt sade i stort sett “vi förstår att du missade att berätta för oss, din förklaring var bra – men eftersom du jobbar nu tycker vi att du kan betala”.

Bara för att man jobbar har man ju inte 7000 kronor extra bara sådär. Särskilt inte när man, som jag, ska betala CSN 3000 i kvartalet. Det är inte många kronor över varje månad. Men jag fattar. De tycker att jag ska leva på existensminimum ett tag till så de vill ha det lilla extra jag har.

Orkar inte. Blir så ledsen över sådant här. Varje gång jag börjar känna att det går åt rätt håll så får man ett bakslag. Ett steg framåt och två bakåt. Varje gång.

Jag är så glad!

Gissa vad jag just har gjort?

Gissa!

Jag har precis bokat en biljett till Spanien för första veckan i juni! Jag är så himla glad, för jag hittade en jättebillig biljett och får låna mosters lägenhet. Till och med jag har råd med en semesterresa då!

Det blir min första riktiga semester på i alla fall fyra år. Gud vad skönt!

Sent på fredagen 3 juni bär det av, och jag kommer inte hem förrän 10 juni igen. Hoppas på fint väder!

Lillasyster Yster och hennes kompis följer också med, så vi delar på priset för en hyrbil, och mat kan man ju laga i lägenheten. Ser fram emot det redan!

Oj!

Oj, nu var det visst några dagar sedan jag skrev sist. Bailey var och klippte sig i tisdags som planerat, och jag har nu fått med mig en ny hund hem!

Vi satt fast i bilkö i ca en timme innan vi kunde hämta Bailey på hundsalongen dock för det var en hemsk bilolycka på vägen. En av bilarna låg upp och ner i diket, så det kan inte ha gått så bra.

Själv trodde jag att jag var döende natten till i fredags för jag hade så otroligt ont i mellangärdet. Jag kunde inte ligga ner, inte sitta och inte stå. Vankade mest runt och undrade vad det var som hände med mig. Till slut hittade jag en position i soffan där jag i alla fall kunde andas.

Det släppte äntligen runt halv fem på morgonen och då var jag helt slut. Efter att ha pratat med mamma så tror vi att det var en gallstens attack. Usch, hoppas det inte händer igen för satan vad ont det gjorde!

Händer det så vet jag ju i alla fall vad det är nästa gång och kan åka till sjukhuset. Tydligen kan man få något kramplösande eller något så att det inte gör så ont.

 

 

 

 

Trollet

Imorgon ska mitt lilla troll klippas. Det är alltså min hund, Bailey. Vanligtvis klipper jag honom två gånger per år så att pälsen inte ska bli för lång men i höstas kom vintern så snabbt så jag hann inte med den väntetid som var till klippningen. Så stackarn har sparat päls i ett år nu.

Han ser definitivt ut som ett troll just nu. Ett väldigt hårigt troll.

Skaffade honom precis när jag flyttade hem till Sverige 2007 eftersom jag dels älskar hundar och dels behövde en anledning för att gå utanför dörren (annars var det lätt att ligga kvar i sängen hela dagen). Utan mitt lilla troll vet jag inte om jag hade blivit så pass mycket bättre som jag ändå blivit.

Han har legat hos mig i sängen när jag mått dåligt och han har tvingat med mig ut i verkligheten i ur och skur. Mest älskar jag somrarna när vi kan ta promenader i skogen.

Ska ta ett före och efter kort imorgon. Ni kommer tro att jag har en ny hund med mig hem!

 

Bailey när pälsen är som den ska (fast blöt)